Echo and Spider

"vad är meningen med livet?"
överambitiös och nyutexaminerad lärare ställde oss denna fråga på vår första filosofilektion och förväntade sig en skog av händer i vädret. Tystnad. Ett knappnålshuvud som efter tre sekunders färd tillslut möter linoleumgolvet hade varit synonymt med åska. Inget hände.
Den livliga konversation som magister franzén förväntat sig uteblev, och istället fick vi hemläxa. "Sammanfatta på en halv A4:a vad meningen med ditt liv är", så löd uppgiften. jag sitter fortfarande och stirrar på det blanka pappret framför mig.
vad är meningen med livet? vad är meningen med mitt liv? finns det överhuvud taget en mening med någons liv, och om det gör det vad har den meningen för inverkan på mitt liv? och vad är meningen med en mening i sitt liv? måste livet ha en mening för att vara meningsfullt? kan man inte leva ett fulländat liv utan mening, blir det meningslöst då?
frågorna är för många, svaren för få, pappret för litet, pennan för ovässad. ge mig utrymme! TACK!
Perplexa frågor får mig alltid ur balans, jag kan inte koncentrera mig. flugan som oberört vandrar längs med gardinkanten blir plötsligt 100 gånger mer intressant att titta på. alla ljud runt ikring mig förstoras upp och ökar i ljudstyrka. det känns som att jag sitter inne i en ljudtrumma, det går inte ens att höra sina egna tankar.
varför måste vi veta vad meningen med livet är? varför måste människosläktet alltid ha ett svar eller en naturlig förklaring till allt som förbryllar oss. jag vet inte vad meningen med livet i sig är, hur ska jag då kunna veta vad meningen med bara mitt liv är? jag vill tro att jag är betydelsefull, att jag finns till för att fullgöra en uppgift som givits endast mig. men det känns naivt att tänka så, blåögt och barnsligt. men om jag vänder på det och säger att jag inte finns till på grund av någon särskilld anledning, ja då blir ju hela min existens onödig och överflödig. var finns livsglöden i dessa tankegångar? nej, det hela slutar bara i depressivt självömkande, något jag verkligen inte klarar av. men hur ska man göra då? hur ska man tänka?
jag får fundera vidare på det. vi får se om jag kommer fram till någon slutsatts. jag har ialla fall fram till på måndag på mig...



edit: igår frågade jag simone, 7 år, vad hon trodde att meningen med livet var. Storögt tittade hon förvånat på mig och sa: "leva så klart", som om det var det självklaraste svaret i världen. barns tankesätt är underbart, varför kan man inte leva om sitt liv?

jag har upptäckt en ny mening med mitt liv, nämligen fem värdefulla öar! Jag var så uppspelt att jag inte kunde vänta på tunnelbanan på väg till bästa nathalie, utan jag var tvungen att ringa henne på direkten! hon och endast hon förstod min extas (fast hon trodde att jag var hög de 10 första sekunderna av samtalet ^^)
Det här är underbart! nu kan jag glömma alla svin till män som jag träffat på sistone, detta är mkt mkt bättre!

Lee HongGi<3



Lee Jae Jin<3



Oh Won Bin<3



Choi Jung Hun<3



Choi Min Hwan<3




jag vill till seul!

Hur kan ett sådant litet val förändra ett helt liv? Och ändå samtidigt försätta livet i sin normala bana. Inget är som förut, allt är som vanligt. Om jag inte åkt hem till dig igår, hade det varit annorlunda nu?
-Tack för att jag fick sova hos dig igår. Det var trevligt :)
-Bra det tycker jag med. Ledsen om jag var trist men jag känner tyvärr så. Ha det bra
-Du med! Kanske ses vi igen, när allt inte är så rörigt.
-Nej jag tror inte det tyvärr. Hejdå
- ...?
Jag nöjer mig inte med bara ett hejdå; tack för att du kom och välkommen åter om tio år. Dessvärre finns det inget jag kan göra för att få dig att ändra inställning. Det gör ont att växa upp, men ännu ondare att veta hur gammal man egentligen är.
Jag känner mig ensam







jag kommer aldrig få träffa dig igen...

idag blev banken där min syster jobbar rånad. en man kom skrikande inspringande med en pistol viftandes i handen. Ibland får man känna att man lever...

jag är nervös, händerna skakar precis så mycket att det inte syns men känns ända in i benmärgen. om exakt 2 timmar och 15 minuter ska jag vara på odenplan för at träffa honom. mannen med stort m. jag förstår verkligen inte varför jag gör det till en så stor sak, vi har ju träffats förut. fast inte på det här sättet. Jag undrar hur det kommer kännas, hur vi kommer béte oss mot varandra. Hoppas till gudarna att det inte blir stelt.

För övrigt så hade jag hoppats på att få lite mer sömn igårkväll. Dessvärre var det inte en av mina nyktra fredagkvällar som jag genomled. Det medförde att när jag hoppar på min tunnelbana i slussen, somnar jag och inte vaknar upp förens jag åkt sex stationer för långt. Det var bara att gå av och vänta på nästa tåg mot motsatt håll (som så klart inte kom förens efter 30 min). När jag väl kom hem blev det inte mycket bättre, precis när jag gått och lagt mig ringer det på dörrklockan. Jag orkar inte gå upp och kolla vem galningen är som ringer på halv fyra på morgonen. Olyckligtvis är det en envis person, för han fortsätter ringa, sedan ringer min mobil och det visar sig att det är min kära granne och tidiga lekkamrat Erik som av någon anledning stör. Jag vet allt vad han har i baktankarna, så jag ignorerar samtalen. Kvart över fyra ger han up och går de två metrarna för att komma hem.

Ibland förstår jag mig inte på pojkar över huvud taget. De är en mystisk natur...

Dagens låt: Parallel World med Johnny's Juniors gruppen Question?. Jag kan helt enkelt inte sluta lyssna på den.
http://www.youtube.com/watch?v=pVBeD9q1zdM

värdelöst, kroppen expanderar för varje sekund som går och ändå stannar jag och väntar på att du ska hinna ifatt mig.
som att springa till tunnelbanan.
hinner, hinner inte, älskar, älskar inte.
stressen gnager sig längre och längre in i mina hälar.
jag vill måste fortsätta.
springa tills jag inte kan andas längre
ignorera att huden tänjs ut och släpar i marken efter mig.
över kullar, genom skogar, in i mörka vrår och skrymslen där dammråttor befolkat egna samhällen utan solens beskyddande strålar.
alla frågar varför trots att svaret står skrivet i deras ansikten.
tomma ögon som för länge sedan tappade all tro.
vi skulle inte bli som dem, det skulle inte bli såhär.
du lovade.

röken ringlar allt längre upp.
destinationen är tydlig, taket är målet.
ett sista bloss, fram med packetet och tänd en till.
rörelseschemat känns igen, händerna vet precis vad de ska göra utan att jag behöver tänka på det.
utanför smattrar regnet mot fönsterrutorna.
de skallrar i otackt, en irriterad rynka föds mellan ögonbrynen.
timme ut och timme in.
på köksbänken står macbooken.
T.O.P:s ljuva stämma försöker överrösta naturens krafter.
pretending to be unconcerned.
sakta sakta övergår det lysande batteriet till en röd nyans.
jag ser men rör inte på mig.
låter datorn gå mot sitt öde.
som en stillsam kvävning.
tystnaden som tillslut lägger sig över rummet berör mig inte.
jag väntar fortfarande.
på samtalet som aldrig kommer komma...

jag borde trycka på delete, radera allt förknippat med dig. ditt nummer, din mail, alla bilder jag har på dig, din bilddagbok, din facebook, allt som överhuvud taget påminner mig om dig. jag borde. men jag kan inte radera minnen...

toner som strömmar likt tårar ner för en sprucken kind avspeglar skuggavtryck, spegelbilder av utgröpta hål fyllda av sorg, tiden står still när vers blir refräng och fast livet vägrar fortsätta fortsätter du sjunga som om ingenting hänt, som om allt var som förut, tonartshöjningen bildar en avgrund mellan oss omöjlig att ta sig över trots att jag klättrar och klättrar, g-klaver tvingar ut mig på outforskade marker där musik blir tomma skrik av ensamhet vid gryningsljuset, jag ser inte, jag hör inte, jag känner inte, huden fryser till is och bildar istappar i orden som skulle lämnat mina läppar och räddat situationen om du inte vändt bort ansiktet för att blicka mot en ny framtid, en framtid där vi inte längre är ensemble utan solonummer utan bestämt slut, en evig aria av stycken fyllda med redan kända känslor, upprepningar av förutsägbarhet som glider likt ett tunnt silverskimmer framför våra ögonlock, över nyckelben och svanker för att försvinna i en viskning som aldrig talade sanning.
"Jag älskar dig"

Ai Nante - NEWS

just how far have I walked
if I look back behind me, I'll find a trail of tears
i got hurt, and lashed out in turn
and now I've finally reached this place where you are

such a thing as love
it's only you
who always demands for too much
such a thing as love
If I don't have you then there's no meaning to life
then I wont be able to live

do you truly love me with your heart?
even now, I feel insecure yeah...
on my own, I reached that place within my dreams
and when I got there, you were there, shivering

don't cry
I wont ever let you go
even it it means that I'll throw everything away
Even something like the future
I cant see it at all if you're not here
I don't want that at all

The morning rays of sunlight
Shone upon your sleeping face and I smiled, embarassed
Because we were happy then
I wish that the love I felt during those days
would continue forever

such a thing as love
it's only you
who always demands for too much
such a thing as love
If I don't have you then there's no meaning to life
then I wont be able to live

No matter how much I love you, it seems like it's never enough

Even something like the future
I cant see it at all if you're not here
I don't want that at all

HORA
-
jag orkar inte.
ensamhet är bra-ensamhet är skönt-ensamhet är befriande
bara den inte är påtvingad.
-
jag känner mig påtvingad
-
vart tog värmen vägen? vill inte längre gå längs med stockholms kvällstomma gator i regn ensam.
jag vill hålla någon  handen, krama dess svala fingrar och veta att jag är behövd-omtyckt-älskad
det smärtar mer att inte kunna ringa dig närsomhelst än att bli stucken med knivar i mellangärdet.
-
är hon bättre? roligare? ger hon dig mer än vad jag gjorde?
-
det är i grund och botten inte dig jag vill ha, utan närheten du utstrålade.
-
jag känner mig ensam...

rör du dör du.
varför hann du före? varför kunde du gå vidare som om ingenting hänt när jag drunknar i min egen längtan efter att ännu en gång få känna din hud.
leendet som fick dina ögon att gnistra.
jag kan inte glömma.
jag vill inte glömma.
minnen lever som parasiter, äter upp mig innefrån. min kropp är ett skal tömt på innehåll.
fortfarande hoppas jag att du ska ringa, komma till stockholm, bryta muren av tysthet.
11.11
22.22
00.00
samma önskan upprepas gång på gång, trots att sanningen gnager i mitt medvetande.
aldrig.
aldrig.
då kommer du ringa. då kommer du orka minnas vad du igentligen gjorde för ett år sedan.
då kommer du komma tillbaka.
rör du dör du.
jag vill röra. kanske ännu mer förstöra. men mest av allt höra.
din röst...

snön knastrar i takt med galgarna som för vinden stöter emot varandra och klirrar som ljudspel, det dör ut i den kyliga luften som piskar marken med snö men i mitt huvud ekar tonerna fortfarande och förstärker rösten som etsats sig fast lite hårdare för varje gång jag tänker meningen
allt blir bra
det var så de sa, det var så det stod på den silvriga baksidan som speglade både solljus och månljus. men erotion är det starkaste beviset på tidens gång och för varje dag som går tunnas meningen ut precis som dess betydelse, eroderar ut i tomma intet
aldrig betydde den mer än när mina hala ovala kala smala stenar låg i min ficka och värmde mina händer som aldrig villa släppa dina men tvingades till det på grund av kylan. de isblå läpparna som viskade vackra ord som smekte mitt hår och frös i mina ögonfransar, virvlade som länge bortglömda sånger i mina lungor. jag ville aldrig andas igen.

You're chatting to me like we connect 
But I don't even know if we're still friends 
It's so confusing 
Understanding you is making me not want to do 
The things that I know I should do 
But I trip fast and then I lose 
And I hate looking like a fool 

I just want your kiss boy  

The lights are on and someones home 
But I'm not sure if they're alone 
There's someone else inside my head 
Living to fill me with dread 
The paranoia is distressing 
And I spend most of my nights guessing 
Are we not, are we together 
Will this make our lives much better 
I'm not in love 
I just want to be touched 

I just want your kiss...

jag vet att jag inte borde, men jag tänker på dig när jag lyssnar på kent. vilket är galet, konstigt, inte rätt någonstans. du är motsattsen till kent, hatar allt vad dyster melodiös rock heter. du lyssnar på Poison, Status Quo och har fem stycken Ramones-tröjor i olika färger. du är fin, vacker, underbar. drunkar varje gång du tittar på mig i dina ögon, de är stora, för stora för sitt eget bästa. och leendet som sträcker sig så långt man kan nå. jag får aldrig nog, kommer aldrig få nog. om du ändå visste. på fredag kanske du får veta. det skulle vara det bästa<3