Jag rear ut min själ
Jag rear ut min själ.Jag har talat ut.jag har pratat sönder.om jag tänker har jag inte sagt ett ord
ibland, vissa morgonar, kan man vakna med en speciell känsla. det är ingen sådan här trevlig känsla som man fick som liten på födelsedagar och julaftnar, när man låg i sin säng tidigt på morgonen och bara vöntade på att få gå upp och öppna sina julklappar och födelsedagspresenter. nej, vissa morgonar vaknar man upp med en anna sorts speciell känsla. en känsla av att inte räcka till. en känsla av att ingen igentligen tycker om en. en känsla av oförstånd från omvärlden. en känsla av bortglömdhet. den känslan vaknade jag med imorse.
trots det gick dagen utan att känslan gjorde sig hörd, eller rättare sagt sedd, jag lyckades på något sätt nedarbeta den. men nu ikväll, när jag loggade in på min bilddagbok smög den sig fram. först tyst och försiktigt, sedan växte den sig starkare och starkare. allt kändes hell plötsligt så meningslöst, så värdelöst. jag kände mig värdelös.
som om jag var täckt av plast, ogenomtränglig hård plast och ingen hade orken att ta sig igenom. som om hela min kropp bröts ner i tusen miljoner små bitar, som ingen hade lusten att samla ihop.
Jag rear ut min skäl.Jag har gett mig iväg mot min längtan. men alla vägar leder längre in
jag hoppas för allt i världen att den här lilla, men ack så förrädiska känsla kommer vara försvunnen imorgon när jag vaknar (har ioch försig bara några timmar kvar nu att sova) vill inte förstöra min förmiddag i stallet med therese eller min kväll på temafesten. alla människor jag älskar kommer var där. vill inte förstöra deras kväll genom att vara osäker och tyst. platsen måste bort! bitarna måste samlas ihop! för att få en lyckad kväll.
Jag rear ut min själ. Om du tror att du vet var du har mig. är jag närmre än du vågar be mig om
Jag rear ut min själ
allt skall bort
ibland, vissa morgonar, kan man vakna med en speciell känsla. det är ingen sådan här trevlig känsla som man fick som liten på födelsedagar och julaftnar, när man låg i sin säng tidigt på morgonen och bara vöntade på att få gå upp och öppna sina julklappar och födelsedagspresenter. nej, vissa morgonar vaknar man upp med en anna sorts speciell känsla. en känsla av att inte räcka till. en känsla av att ingen igentligen tycker om en. en känsla av oförstånd från omvärlden. en känsla av bortglömdhet. den känslan vaknade jag med imorse.
trots det gick dagen utan att känslan gjorde sig hörd, eller rättare sagt sedd, jag lyckades på något sätt nedarbeta den. men nu ikväll, när jag loggade in på min bilddagbok smög den sig fram. först tyst och försiktigt, sedan växte den sig starkare och starkare. allt kändes hell plötsligt så meningslöst, så värdelöst. jag kände mig värdelös.
som om jag var täckt av plast, ogenomtränglig hård plast och ingen hade orken att ta sig igenom. som om hela min kropp bröts ner i tusen miljoner små bitar, som ingen hade lusten att samla ihop.
Jag rear ut min skäl.Jag har gett mig iväg mot min längtan. men alla vägar leder längre in
jag hoppas för allt i världen att den här lilla, men ack så förrädiska känsla kommer vara försvunnen imorgon när jag vaknar (har ioch försig bara några timmar kvar nu att sova) vill inte förstöra min förmiddag i stallet med therese eller min kväll på temafesten. alla människor jag älskar kommer var där. vill inte förstöra deras kväll genom att vara osäker och tyst. platsen måste bort! bitarna måste samlas ihop! för att få en lyckad kväll.
Jag rear ut min själ. Om du tror att du vet var du har mig. är jag närmre än du vågar be mig om
Jag rear ut min själ
allt skall bort
Kommentarer
Trackback
