cliffhanger
jag har två asien-obsessions just nu: koki och jae jin. jag känner mig som en fjortis men jag älskar dessa pojkar<3
crescendolls
jag fick nyss ett sms från det förflutna, från en tid som jag inte lever i längre. jag vågar inte läsa det, jag vill inte veta vad det står, varför han hör av sig nu efter snart ett halvår av tystnad. jag var dum, det är jag ytterst medveten om och mår inte särskillt bra över, men jag är som jag är och det kan jag inte göra så mycket åt. varför måste han göra så här? varför tittar han tillbaka över huvud taget?
(SLUTA BLINKA JAG KOMMER ALDRIG ÖPPNA OCH LÄSA)
hur länge kan man ignorera?
jag har gått vidare, varför gör han inte detsamma...
(SLUTA BLINKA JAG KOMMER ALDRIG ÖPPNA OCH LÄSA)
hur länge kan man ignorera?
jag har gått vidare, varför gör han inte detsamma...
bihengsonyo
äntligen bestämde sig mitt internet för att sluta krångla! hurra! förhoppningsvis håller den sig ett tag, blir galen när jag inte kommer åt nätet:S
iaf, tack vare detta kan jag fortsätta kolla på outan high school host club (kärlek kärlek KÄRLEK!) och annat kul på youtube, den eviga favoriten. har på senare tid blivit sjukt nostalgisk och hittat massor med klipp på gamla barnprogram från min ungdoms glada dagar. helt fantastiskt:)
för övrigt så vill jag ha ett koreanskt barn! jag får karies av flickan i videon<3
iaf, tack vare detta kan jag fortsätta kolla på outan high school host club (kärlek kärlek KÄRLEK!) och annat kul på youtube, den eviga favoriten. har på senare tid blivit sjukt nostalgisk och hittat massor med klipp på gamla barnprogram från min ungdoms glada dagar. helt fantastiskt:)
för övrigt så vill jag ha ett koreanskt barn! jag får karies av flickan i videon<3
illuminate me
jag läste någonstans "deep down, the young are lonelier than the old".
Kan mycket väl stämma...
Kan mycket väl stämma...
todays download chart
ki*se*ki
han är emo och min<3
bunny girl to danny boy
"We lead such strange lives - Accept it, but yet...- We want to smash it, but we can't, it won´t happen like before - Everything is finally just the way it should be - Your betrayal, left a problem - Now immediately - please kiss me..."
även om det stod i klara bokstäver att du ville avsluta det vi påbörjade för snart ett och ett halvt år sedan så gör det ont att acceptera, erkänna att båda sedan länge gått vidare och trycka på "ok", du är fortfarande en stor del av mig och kommer alltid vara, det kan ingen ta bort, men nu har du sagt vad du vill göra och jag ska inte hindra dig, nu vet jag var vi har varandra och jag ska inte kliva över gränsen in på ditt territorium igen. jag lovar.
även om det stod i klara bokstäver att du ville avsluta det vi påbörjade för snart ett och ett halvt år sedan så gör det ont att acceptera, erkänna att båda sedan länge gått vidare och trycka på "ok", du är fortfarande en stor del av mig och kommer alltid vara, det kan ingen ta bort, men nu har du sagt vad du vill göra och jag ska inte hindra dig, nu vet jag var vi har varandra och jag ska inte kliva över gränsen in på ditt territorium igen. jag lovar.
-
ibland behövs bara lite svarta och svåra japaner för att lysa upp ens eftermiddag<3
joyfull
julian vill komma och hälsa på i oktober. varför inte?:)
hero
satt och tittade på "dangerous love" med DBSK idag på youtube, ett tag sen jag såg den sist:) jaejoong är så söt, speciellt på den här kortisen från bloopers delen^^ gulle<3
kunde inte låta bli men jag älskar den här sidan!
todays obssesion
the kids are alright, and so am I <3
the meaning of life
"vad är meningen med livet?"
överambitiös och nyutexaminerad lärare ställde oss denna fråga på vår första filosofilektion och förväntade sig en skog av händer i vädret. Tystnad. Ett knappnålshuvud som efter tre sekunders färd tillslut möter linoleumgolvet hade varit synonymt med åska. Inget hände.
Den livliga konversation som magister franzén förväntat sig uteblev, och istället fick vi hemläxa. "Sammanfatta på en halv A4:a vad meningen med ditt liv är", så löd uppgiften. jag sitter fortfarande och stirrar på det blanka pappret framför mig.
vad är meningen med livet? vad är meningen med mitt liv? finns det överhuvud taget en mening med någons liv, och om det gör det vad har den meningen för inverkan på mitt liv? och vad är meningen med en mening i sitt liv? måste livet ha en mening för att vara meningsfullt? kan man inte leva ett fulländat liv utan mening, blir det meningslöst då?
frågorna är för många, svaren för få, pappret för litet, pennan för ovässad. ge mig utrymme! TACK!
Perplexa frågor får mig alltid ur balans, jag kan inte koncentrera mig. flugan som oberört vandrar längs med gardinkanten blir plötsligt 100 gånger mer intressant att titta på. alla ljud runt ikring mig förstoras upp och ökar i ljudstyrka. det känns som att jag sitter inne i en ljudtrumma, det går inte ens att höra sina egna tankar.
varför måste vi veta vad meningen med livet är? varför måste människosläktet alltid ha ett svar eller en naturlig förklaring till allt som förbryllar oss. jag vet inte vad meningen med livet i sig är, hur ska jag då kunna veta vad meningen med bara mitt liv är? jag vill tro att jag är betydelsefull, att jag finns till för att fullgöra en uppgift som givits endast mig. men det känns naivt att tänka så, blåögt och barnsligt. men om jag vänder på det och säger att jag inte finns till på grund av någon särskilld anledning, ja då blir ju hela min existens onödig och överflödig. var finns livsglöden i dessa tankegångar? nej, det hela slutar bara i depressivt självömkande, något jag verkligen inte klarar av. men hur ska man göra då? hur ska man tänka?
jag får fundera vidare på det. vi får se om jag kommer fram till någon slutsatts. jag har ialla fall fram till på måndag på mig...
edit: igår frågade jag simone, 7 år, vad hon trodde att meningen med livet var. Storögt tittade hon förvånat på mig och sa: "leva så klart", som om det var det självklaraste svaret i världen. barns tankesätt är underbart, varför kan man inte leva om sitt liv?
överambitiös och nyutexaminerad lärare ställde oss denna fråga på vår första filosofilektion och förväntade sig en skog av händer i vädret. Tystnad. Ett knappnålshuvud som efter tre sekunders färd tillslut möter linoleumgolvet hade varit synonymt med åska. Inget hände.
Den livliga konversation som magister franzén förväntat sig uteblev, och istället fick vi hemläxa. "Sammanfatta på en halv A4:a vad meningen med ditt liv är", så löd uppgiften. jag sitter fortfarande och stirrar på det blanka pappret framför mig.
vad är meningen med livet? vad är meningen med mitt liv? finns det överhuvud taget en mening med någons liv, och om det gör det vad har den meningen för inverkan på mitt liv? och vad är meningen med en mening i sitt liv? måste livet ha en mening för att vara meningsfullt? kan man inte leva ett fulländat liv utan mening, blir det meningslöst då?
frågorna är för många, svaren för få, pappret för litet, pennan för ovässad. ge mig utrymme! TACK!
Perplexa frågor får mig alltid ur balans, jag kan inte koncentrera mig. flugan som oberört vandrar längs med gardinkanten blir plötsligt 100 gånger mer intressant att titta på. alla ljud runt ikring mig förstoras upp och ökar i ljudstyrka. det känns som att jag sitter inne i en ljudtrumma, det går inte ens att höra sina egna tankar.
varför måste vi veta vad meningen med livet är? varför måste människosläktet alltid ha ett svar eller en naturlig förklaring till allt som förbryllar oss. jag vet inte vad meningen med livet i sig är, hur ska jag då kunna veta vad meningen med bara mitt liv är? jag vill tro att jag är betydelsefull, att jag finns till för att fullgöra en uppgift som givits endast mig. men det känns naivt att tänka så, blåögt och barnsligt. men om jag vänder på det och säger att jag inte finns till på grund av någon särskilld anledning, ja då blir ju hela min existens onödig och överflödig. var finns livsglöden i dessa tankegångar? nej, det hela slutar bara i depressivt självömkande, något jag verkligen inte klarar av. men hur ska man göra då? hur ska man tänka?
jag får fundera vidare på det. vi får se om jag kommer fram till någon slutsatts. jag har ialla fall fram till på måndag på mig...
edit: igår frågade jag simone, 7 år, vad hon trodde att meningen med livet var. Storögt tittade hon förvånat på mig och sa: "leva så klart", som om det var det självklaraste svaret i världen. barns tankesätt är underbart, varför kan man inte leva om sitt liv?
