Echo and Spider

                                      

fick ett samtal igår från en man vid namn chang. han sa att han hade mitt nr i sin kontaktlista och ville kolla vem det var. jag har aldrig i hela mitt liv träffat någon som heter chang, än mindre gett honom mitt nummer så jag blev väldigt ställd. som tur är har jag inga problem att prata med främlingar, så vi pratade en stund. Chang var 89:a och bodde utanför stockholm, kommer dessvärre inte ihåg vilket gymnasium han går på. ialla fall, han ville ses någon dag för att se ifall vi kände igen varann. jag visste inte vad jag skulle svara på detta så jag sa ja, men hade i bakhuvudet "not". nu idag, vid halv sex tiden medan jag och zuzzie spelade tp för glatta livet, ringer jesper mig. det visar sig att han (på fyllan så klart) gett mitt nr till chang för att jag "är en jävligt snygg tjej som han borde lära känna". hmmm...vet inte riktigt om jag sla skratta eller gråta. jesper är ju iof alltid jesper och jag är glad för att jag anses vara "jävligt snygg". fast jag tycker inte riktigt om att han bara sådär ger ut mitt nr till folk. menmen, vad ska man göra. orka vara paranoid.

:)

och du är tillbaka. plötsligt kom du farande som en hård örfil över örat, slungade mig tillbaka till en annan verklighet. en verklighet jag inte levt i de senaste månaderna. vad var det som hände? varför bestämde du dig för att prata när vi båda levt i tystnad så länge. min talförmåga har inte återhämtat sig. jag kan inte formulera de meningar som jag vill kasta i ditt ansikte. de förvandlas istället till svaga medhållningar, tunnt kallprat. i likhet med vad du levererar. jag förstår inte, vi stod över detta. vi var så mycket mer. färre ord med så mycket större innehåll var all som behövdes. allt som användes. då. förut. i det förflutna. när vi kände varann. trodde att vi kände varann åtminstone. men jag har gått vidare. för första gången kan jag säga det med sanning. jag har gått vidare. JAG HAR GÅTT VIDARE. jag förväntar mig inte längre något av dig. jag har insett sanningen. det är förbi...

ett tag kändes det bra. vi var så nära att glasögonen slöt sig om varandra och smälte samman i värmen som alstrades mellan kropparna som pressades mot varandra. din hud lös igenom precis som min, trots det fick vi aldrig tid att känna varandra. vill du så vill jag, jag vill inte om du inte vill. varför så tyst?

som svärdet i stenen, du är svår att nå...

plötsligt känns ett helt årtionde fel. jag saknar en man jag aldrig kände.