Echo and Spider

jag har upptäckt en ny mening med mitt liv, nämligen fem värdefulla öar! Jag var så uppspelt att jag inte kunde vänta på tunnelbanan på väg till bästa nathalie, utan jag var tvungen att ringa henne på direkten! hon och endast hon förstod min extas (fast hon trodde att jag var hög de 10 första sekunderna av samtalet ^^)
Det här är underbart! nu kan jag glömma alla svin till män som jag träffat på sistone, detta är mkt mkt bättre!

Lee HongGi<3



Lee Jae Jin<3



Oh Won Bin<3



Choi Jung Hun<3



Choi Min Hwan<3




jag vill till seul!

Hur kan ett sådant litet val förändra ett helt liv? Och ändå samtidigt försätta livet i sin normala bana. Inget är som förut, allt är som vanligt. Om jag inte åkt hem till dig igår, hade det varit annorlunda nu?
-Tack för att jag fick sova hos dig igår. Det var trevligt :)
-Bra det tycker jag med. Ledsen om jag var trist men jag känner tyvärr så. Ha det bra
-Du med! Kanske ses vi igen, när allt inte är så rörigt.
-Nej jag tror inte det tyvärr. Hejdå
- ...?
Jag nöjer mig inte med bara ett hejdå; tack för att du kom och välkommen åter om tio år. Dessvärre finns det inget jag kan göra för att få dig att ändra inställning. Det gör ont att växa upp, men ännu ondare att veta hur gammal man egentligen är.
Jag känner mig ensam







jag kommer aldrig få träffa dig igen...

idag blev banken där min syster jobbar rånad. en man kom skrikande inspringande med en pistol viftandes i handen. Ibland får man känna att man lever...

jag är nervös, händerna skakar precis så mycket att det inte syns men känns ända in i benmärgen. om exakt 2 timmar och 15 minuter ska jag vara på odenplan för at träffa honom. mannen med stort m. jag förstår verkligen inte varför jag gör det till en så stor sak, vi har ju träffats förut. fast inte på det här sättet. Jag undrar hur det kommer kännas, hur vi kommer béte oss mot varandra. Hoppas till gudarna att det inte blir stelt.

För övrigt så hade jag hoppats på att få lite mer sömn igårkväll. Dessvärre var det inte en av mina nyktra fredagkvällar som jag genomled. Det medförde att när jag hoppar på min tunnelbana i slussen, somnar jag och inte vaknar upp förens jag åkt sex stationer för långt. Det var bara att gå av och vänta på nästa tåg mot motsatt håll (som så klart inte kom förens efter 30 min). När jag väl kom hem blev det inte mycket bättre, precis när jag gått och lagt mig ringer det på dörrklockan. Jag orkar inte gå upp och kolla vem galningen är som ringer på halv fyra på morgonen. Olyckligtvis är det en envis person, för han fortsätter ringa, sedan ringer min mobil och det visar sig att det är min kära granne och tidiga lekkamrat Erik som av någon anledning stör. Jag vet allt vad han har i baktankarna, så jag ignorerar samtalen. Kvart över fyra ger han up och går de två metrarna för att komma hem.

Ibland förstår jag mig inte på pojkar över huvud taget. De är en mystisk natur...

Dagens låt: Parallel World med Johnny's Juniors gruppen Question?. Jag kan helt enkelt inte sluta lyssna på den.
http://www.youtube.com/watch?v=pVBeD9q1zdM

värdelöst, kroppen expanderar för varje sekund som går och ändå stannar jag och väntar på att du ska hinna ifatt mig.
som att springa till tunnelbanan.
hinner, hinner inte, älskar, älskar inte.
stressen gnager sig längre och längre in i mina hälar.
jag vill måste fortsätta.
springa tills jag inte kan andas längre
ignorera att huden tänjs ut och släpar i marken efter mig.
över kullar, genom skogar, in i mörka vrår och skrymslen där dammråttor befolkat egna samhällen utan solens beskyddande strålar.
alla frågar varför trots att svaret står skrivet i deras ansikten.
tomma ögon som för länge sedan tappade all tro.
vi skulle inte bli som dem, det skulle inte bli såhär.
du lovade.

röken ringlar allt längre upp.
destinationen är tydlig, taket är målet.
ett sista bloss, fram med packetet och tänd en till.
rörelseschemat känns igen, händerna vet precis vad de ska göra utan att jag behöver tänka på det.
utanför smattrar regnet mot fönsterrutorna.
de skallrar i otackt, en irriterad rynka föds mellan ögonbrynen.
timme ut och timme in.
på köksbänken står macbooken.
T.O.P:s ljuva stämma försöker överrösta naturens krafter.
pretending to be unconcerned.
sakta sakta övergår det lysande batteriet till en röd nyans.
jag ser men rör inte på mig.
låter datorn gå mot sitt öde.
som en stillsam kvävning.
tystnaden som tillslut lägger sig över rummet berör mig inte.
jag väntar fortfarande.
på samtalet som aldrig kommer komma...

jag borde trycka på delete, radera allt förknippat med dig. ditt nummer, din mail, alla bilder jag har på dig, din bilddagbok, din facebook, allt som överhuvud taget påminner mig om dig. jag borde. men jag kan inte radera minnen...

toner som strömmar likt tårar ner för en sprucken kind avspeglar skuggavtryck, spegelbilder av utgröpta hål fyllda av sorg, tiden står still när vers blir refräng och fast livet vägrar fortsätta fortsätter du sjunga som om ingenting hänt, som om allt var som förut, tonartshöjningen bildar en avgrund mellan oss omöjlig att ta sig över trots att jag klättrar och klättrar, g-klaver tvingar ut mig på outforskade marker där musik blir tomma skrik av ensamhet vid gryningsljuset, jag ser inte, jag hör inte, jag känner inte, huden fryser till is och bildar istappar i orden som skulle lämnat mina läppar och räddat situationen om du inte vändt bort ansiktet för att blicka mot en ny framtid, en framtid där vi inte längre är ensemble utan solonummer utan bestämt slut, en evig aria av stycken fyllda med redan kända känslor, upprepningar av förutsägbarhet som glider likt ett tunnt silverskimmer framför våra ögonlock, över nyckelben och svanker för att försvinna i en viskning som aldrig talade sanning.
"Jag älskar dig"