Echo and Spider

värdelöst, kroppen expanderar för varje sekund som går och ändå stannar jag och väntar på att du ska hinna ifatt mig.
som att springa till tunnelbanan.
hinner, hinner inte, älskar, älskar inte.
stressen gnager sig längre och längre in i mina hälar.
jag vill måste fortsätta.
springa tills jag inte kan andas längre
ignorera att huden tänjs ut och släpar i marken efter mig.
över kullar, genom skogar, in i mörka vrår och skrymslen där dammråttor befolkat egna samhällen utan solens beskyddande strålar.
alla frågar varför trots att svaret står skrivet i deras ansikten.
tomma ögon som för länge sedan tappade all tro.
vi skulle inte bli som dem, det skulle inte bli såhär.
du lovade.