Intriger i fårhagen
Det blev en rätt händelselös helg. Fast den var trevlig på sitt sätt. Fredagen spenderade jag med sara, vi tittade på clockwork orange som jag lånat av erik. Fan vad den var bra! kan inte i ord uttrycka hur mycket jag älskar malcolm mcdowell nu! vi såg om den två gånger, sedan såg jag den när jag kom hem också. får inte nog. på lördagen sedan träffade jag erik och vi tittade på phantom of the opera och jag totalspöade honom på mariokart. sedan hade jag och cornelia halv chillkväll, vi fick nys om en fest i nacka och drog dit. efter 40 min av irrande i skurustugan hittade tillslut jag, therese, sara, cornelia och hanna till festen. den blev dock kortvarig, efter en halvtimme blev vi utslängda och det var bara att åka hem. värt...not! therese hade ialla fall kul:)
idag har jag fikat två gånger, först med cornelia och zara på string. vi kom med i en musikvideo också. sedan träffade jag zuz och amanda och vi råpluggade på soda. stumfilmsprovet kommer gå åt helvete imorgon! nu ska jag sova, hoppas det löser sig ändå...
fan, att jag var tvungen att åka dit. ångrar mig redan. nu kanske han slutar sms:a hela tiden i och försig, men jag bryr mig inte längre...
idag har jag fikat två gånger, först med cornelia och zara på string. vi kom med i en musikvideo också. sedan träffade jag zuz och amanda och vi råpluggade på soda. stumfilmsprovet kommer gå åt helvete imorgon! nu ska jag sova, hoppas det löser sig ändå...
fan, att jag var tvungen att åka dit. ångrar mig redan. nu kanske han slutar sms:a hela tiden i och försig, men jag bryr mig inte längre...
every day I love you less and less
jag förstår verkligen inte. filip/greger. vad är "grejen", för att uttrycka det fint, med honom? han kan inte ett ända jävla namn, men han kan både mitt förnamn och efternamn. hela lektionen idag var det "miss hilding". "miss hilding"?! sen när blev jag det? jag har bara träffat killen tre-fyra gånger,kanske pratat med honom två, och då inte på ett seriöst sätt. kan bara vara saker jag får för mig, brukar bli så, men ändå. känns inte helt okej.
drömde det konstigaste inatt. jag var påväg hem från abrahamsberg, och fick för mig att den snabbaste vägen gick genom skogen (om man nu ens kan kalla det skog). framför mig gick en man som verkade ganska förvirrad, plötsligt stannade han upp. jag skulle ju hem, så jag sa ganska högt till honom "ursäkta kan vi fortsätta?" (vet inte varför jag använde uttrycket vi) då vänder sig mannen om, och säger med ganska ljus men ändå "förförisk" (vet inte vilket annat adjektiv som beskriver bäst) stämma; "eller så stannar vi här". det nästa som händer är att jag ligger ner på marken, och det är något som slår jättehårt upprepade gånger mot mitt huvud. men jag känner ingen direkt smärta, det är som att min kropp bildat ett starkt skal, och jag känner bara dunsarna från slagträt, eller vad det nu var som slog mig, mot det. min reaktion är så klart att skydda huvudet mot slagen, så jag försöker höja mina armar som skydd, men det går inte. hela min kropp är som avdomnad, jag kan inte röra en led. det är då jag vaknar, och kan fortfarande inte röra mig. men undan för undan kommer känseln tillbaka.
min själ ekar tomt. jag vill att du fyller ut den, uppfyller mig med dig själv. men du är inte här, trots det är du alltid så nära att jag bara behöver sträcka ut en hand för att nudda dig. men inget mer. jag försöker ignorera det. försöker fylla min själ ändå. trots glas efter glas med sprit, cigarett efter cigarett, sex om och om igen, ekar det fortfarande så ödsligt tomt. det hela är meningslöst. jag vill bara ha dig, vill bara att du ska vara nära mig, smeka mitt hår, sova så tätt så tätt intill så jag kan höra ditt hjärta slå i takt med mitt. men kommer det någonsin bli vi?
glashjärta
...har du någonsin kännt känslan av att all luft går ur dina lungor? som att ett stort jävla X2000 åker i 300km/h rakt över din bröstkorg och krossar revbenen mot hjärtat? och all smärta lagras i ditt innre, det som inte gått sönder, det som fortfarande är helt. om det ens existerar...
jag är hemma hos sanna, hon har fyllt år, jag känner ganska många, det är trevligt, en av mina första vita helger på länge, och ändå vill jag bara isolerar mig från allt. vill bara lägga mig i ett tomt rum, lyssna på comptine d'un autre été och lämna verkligheten. lämna allt.
för jag orkar inte kraven på att alltid vara glad, alltid var positiv, alltid med ett leende möta omvärlden. just nu vill jag bara lägga mitt huvud i ditt knä och glömma allt för en gångs skull. och du kan vara världens fulaste, tråkigaste människa men du skulle älska mig och därför skulle jag älska dig. men du finns inte. för jag har aldrig varit kär, kommer nog aldrig bli kär. osynliga spärrar i min kropp aktiveras så fort någon kommer för nära. och även fast det enda jag vill är att bli älskad, bildas en stor jävla berlinmur runt mig som inte tillåter någon att passera. det gör så ont. så ont. men inte ens tårar kan lindra smärtan, för de existerar inte. mina tårkanaler är som sjöar i öknen. uttårkade.
istället går min hals mitt itu så fort jag blir ledsen, riktigt ledsen. ibland känns det som om krokodiltårarna är som ett straff för att jag känner andra känslor än glädje. jag ska ju vara glad, jag ska vara positiv, jag ska möta omvärlden med ett leende. le kvinna, LE FÖR FAN! så jag ler...
c'est nécessaire le coeur deux que l'eroticism de coups surgira mais l'innom moi-même peut le seul endroit pour...
jag är hemma hos sanna, hon har fyllt år, jag känner ganska många, det är trevligt, en av mina första vita helger på länge, och ändå vill jag bara isolerar mig från allt. vill bara lägga mig i ett tomt rum, lyssna på comptine d'un autre été och lämna verkligheten. lämna allt.
för jag orkar inte kraven på att alltid vara glad, alltid var positiv, alltid med ett leende möta omvärlden. just nu vill jag bara lägga mitt huvud i ditt knä och glömma allt för en gångs skull. och du kan vara världens fulaste, tråkigaste människa men du skulle älska mig och därför skulle jag älska dig. men du finns inte. för jag har aldrig varit kär, kommer nog aldrig bli kär. osynliga spärrar i min kropp aktiveras så fort någon kommer för nära. och även fast det enda jag vill är att bli älskad, bildas en stor jävla berlinmur runt mig som inte tillåter någon att passera. det gör så ont. så ont. men inte ens tårar kan lindra smärtan, för de existerar inte. mina tårkanaler är som sjöar i öknen. uttårkade.
istället går min hals mitt itu så fort jag blir ledsen, riktigt ledsen. ibland känns det som om krokodiltårarna är som ett straff för att jag känner andra känslor än glädje. jag ska ju vara glad, jag ska vara positiv, jag ska möta omvärlden med ett leende. le kvinna, LE FÖR FAN! så jag ler...
Lek med mig spring med mig spring med mig lång lång lång bort över ängarna lätt lätt lätt som vinden ta mig någonstans där ingen ingen kan skada mig skydda mig skydda mig från allt det onda för min hy är skör som glas djupt djupt djupt innunder alla skal är jag sårbar ta det varsamt med mig älska mig låt ingen ta mig låt aldrig någon ta mig
