Echo and Spider

toner som strömmar likt tårar ner för en sprucken kind avspeglar skuggavtryck, spegelbilder av utgröpta hål fyllda av sorg, tiden står still när vers blir refräng och fast livet vägrar fortsätta fortsätter du sjunga som om ingenting hänt, som om allt var som förut, tonartshöjningen bildar en avgrund mellan oss omöjlig att ta sig över trots att jag klättrar och klättrar, g-klaver tvingar ut mig på outforskade marker där musik blir tomma skrik av ensamhet vid gryningsljuset, jag ser inte, jag hör inte, jag känner inte, huden fryser till is och bildar istappar i orden som skulle lämnat mina läppar och räddat situationen om du inte vändt bort ansiktet för att blicka mot en ny framtid, en framtid där vi inte längre är ensemble utan solonummer utan bestämt slut, en evig aria av stycken fyllda med redan kända känslor, upprepningar av förutsägbarhet som glider likt ett tunnt silverskimmer framför våra ögonlock, över nyckelben och svanker för att försvinna i en viskning som aldrig talade sanning.
"Jag älskar dig"