the meaning of life
"vad är meningen med livet?"
överambitiös och nyutexaminerad lärare ställde oss denna fråga på vår första filosofilektion och förväntade sig en skog av händer i vädret. Tystnad. Ett knappnålshuvud som efter tre sekunders färd tillslut möter linoleumgolvet hade varit synonymt med åska. Inget hände.
Den livliga konversation som magister franzén förväntat sig uteblev, och istället fick vi hemläxa. "Sammanfatta på en halv A4:a vad meningen med ditt liv är", så löd uppgiften. jag sitter fortfarande och stirrar på det blanka pappret framför mig.
vad är meningen med livet? vad är meningen med mitt liv? finns det överhuvud taget en mening med någons liv, och om det gör det vad har den meningen för inverkan på mitt liv? och vad är meningen med en mening i sitt liv? måste livet ha en mening för att vara meningsfullt? kan man inte leva ett fulländat liv utan mening, blir det meningslöst då?
frågorna är för många, svaren för få, pappret för litet, pennan för ovässad. ge mig utrymme! TACK!
Perplexa frågor får mig alltid ur balans, jag kan inte koncentrera mig. flugan som oberört vandrar längs med gardinkanten blir plötsligt 100 gånger mer intressant att titta på. alla ljud runt ikring mig förstoras upp och ökar i ljudstyrka. det känns som att jag sitter inne i en ljudtrumma, det går inte ens att höra sina egna tankar.
varför måste vi veta vad meningen med livet är? varför måste människosläktet alltid ha ett svar eller en naturlig förklaring till allt som förbryllar oss. jag vet inte vad meningen med livet i sig är, hur ska jag då kunna veta vad meningen med bara mitt liv är? jag vill tro att jag är betydelsefull, att jag finns till för att fullgöra en uppgift som givits endast mig. men det känns naivt att tänka så, blåögt och barnsligt. men om jag vänder på det och säger att jag inte finns till på grund av någon särskilld anledning, ja då blir ju hela min existens onödig och överflödig. var finns livsglöden i dessa tankegångar? nej, det hela slutar bara i depressivt självömkande, något jag verkligen inte klarar av. men hur ska man göra då? hur ska man tänka?
jag får fundera vidare på det. vi får se om jag kommer fram till någon slutsatts. jag har ialla fall fram till på måndag på mig...
edit: igår frågade jag simone, 7 år, vad hon trodde att meningen med livet var. Storögt tittade hon förvånat på mig och sa: "leva så klart", som om det var det självklaraste svaret i världen. barns tankesätt är underbart, varför kan man inte leva om sitt liv?
överambitiös och nyutexaminerad lärare ställde oss denna fråga på vår första filosofilektion och förväntade sig en skog av händer i vädret. Tystnad. Ett knappnålshuvud som efter tre sekunders färd tillslut möter linoleumgolvet hade varit synonymt med åska. Inget hände.
Den livliga konversation som magister franzén förväntat sig uteblev, och istället fick vi hemläxa. "Sammanfatta på en halv A4:a vad meningen med ditt liv är", så löd uppgiften. jag sitter fortfarande och stirrar på det blanka pappret framför mig.
vad är meningen med livet? vad är meningen med mitt liv? finns det överhuvud taget en mening med någons liv, och om det gör det vad har den meningen för inverkan på mitt liv? och vad är meningen med en mening i sitt liv? måste livet ha en mening för att vara meningsfullt? kan man inte leva ett fulländat liv utan mening, blir det meningslöst då?
frågorna är för många, svaren för få, pappret för litet, pennan för ovässad. ge mig utrymme! TACK!
Perplexa frågor får mig alltid ur balans, jag kan inte koncentrera mig. flugan som oberört vandrar längs med gardinkanten blir plötsligt 100 gånger mer intressant att titta på. alla ljud runt ikring mig förstoras upp och ökar i ljudstyrka. det känns som att jag sitter inne i en ljudtrumma, det går inte ens att höra sina egna tankar.
varför måste vi veta vad meningen med livet är? varför måste människosläktet alltid ha ett svar eller en naturlig förklaring till allt som förbryllar oss. jag vet inte vad meningen med livet i sig är, hur ska jag då kunna veta vad meningen med bara mitt liv är? jag vill tro att jag är betydelsefull, att jag finns till för att fullgöra en uppgift som givits endast mig. men det känns naivt att tänka så, blåögt och barnsligt. men om jag vänder på det och säger att jag inte finns till på grund av någon särskilld anledning, ja då blir ju hela min existens onödig och överflödig. var finns livsglöden i dessa tankegångar? nej, det hela slutar bara i depressivt självömkande, något jag verkligen inte klarar av. men hur ska man göra då? hur ska man tänka?
jag får fundera vidare på det. vi får se om jag kommer fram till någon slutsatts. jag har ialla fall fram till på måndag på mig...
edit: igår frågade jag simone, 7 år, vad hon trodde att meningen med livet var. Storögt tittade hon förvånat på mig och sa: "leva så klart", som om det var det självklaraste svaret i världen. barns tankesätt är underbart, varför kan man inte leva om sitt liv?
Kommentarer
Trackback
