Echo and Spider

hårdhudade ord formade som defensiva vapen sjuter som projektiler viner genom luften attackerar muren av glas som byggts upp av den kyliga tystnad vi inte lyckats bryta. det outtalade löfte som avgavs genom viskningar från vårt innersta de nätter vi kröp så nära varandra som vi kunde under täcket för att dela på allt känna samma hud andas samma andetag blev borttappat bortglömt försvann bland dammet i hörnen för att virvla iväg i evigheten. jag ville med vågade inte prata med dig vågade men ville inte prata med dig. meningar formades för att aldrig lämna mina läppar förvirringen överföll mig som hungriga hyenor som strövat allt för länge på stäppen utan mat och vatten och tomrummet du lämnade efter dig den dag du reste dig upp och gick ut genom dörren för att aldrig komma tillbaka igen uppfyllde mig och lämnade mig i smärta jag inte kunde känna. skuggorna frös till is över min kropp gröpte ur mina leder fick min bröstkorg att stelna och häva sig ännu mindre än andetaget innan, krokodiltårarna lösgjorde sig och fick mina ögon att uppleva samma känsla som mannen sekunderna innan han drunknar upplever och saltet som lämnades över mina kinder stelnade till hårda kristaller som en varning mot alla som försökte närma sig. tysta skrik vid midnatt som upphörde och försvann vid solens första gyllene strålar.

varför blev det såhär varför känns din närvaro som dolkstötar i magen och din tystnad som brinnande napalm under min hud.
jag kan inte säga det. inte ens om jag blundar.
och jag vill inte höra ditt svar. för jag vet att det är försent.

jag saknar dig