Echo and Spider

allt är en lögn. vi lever i en lögn. du är alltid så nära att jag kan läsa dina ögon. de utstrålar lycka, men jag vet att det är en lögn. precis som du vet att det är en lögn.
 trots alla dina mjuka ord, som smeker som siden mot bar hud. trots alla dina kärleksförklaringar. de är meningar utan ord, ord utan mening.
 du försöker hålla mig så tätt intill, sluter dina armar runt mig och trycker mig hårt mot ditt bröst. jag kämpar emot, slår, sparkar, skriker, river. på insidan. alltid på insidan. jag vill inte mer, orkar inte mer. men jag skulle hellre dö än visa mig svag inför dig. så jag spelar med denna ändlösa scen baserad på undanträngt hat som ruvar djupt innombords. precis som du spelar med.
 mitt hjärta stannar till varje gång orden lämnar mina läppar, lungorna slutar häva sig för en sekund. allt står still.
jag älskar dig, viskar jag in i ditt slående hjärta.
 jag älskar dig
denna fras som för mig blivit vanligare än solens uppgång på morgonen. denna mening som en gång hade en innebörd, men som tappats för att aldrig bli återfunnen.
 någonstans ovanifrån susar ditt svar genom mitt hår, jag känner dina kalla läppar mot min panna röra sig
 jag vet
och vi dör båda två lite mer på insidan. lögnen äter upp oss innifrån.
 Du skjuter mig ifrån dig och ler, detta falska leende av icke existerande kärlek. och jag ler.

jag kommer inte gråta. hur skulle jag kunna? inga tårar har skymt min syn och runnit längs mina kinder, som på en människa på väg att drunka i havet, på många år. men jag skulle känna smärta. min hals skulle slitas i stycken. trots det skulle jag för dig verka oberörd, och du skulle missförstå. tro att det vi hade inte betydde något för mig. att du var vem som helst för mig. du skulle inte kunna ha mer fel. du har gett mig så mycket. du betyder så mycket. om du lämnar mig, lämna mig inte vid ett fönster. jag kanske hoppar...

ljus som snö, en nyans blekare än vit. blå som natthimlen, en nyans ljusare än mörkret. kylan som långsamt växer och klättrar längs med kroppen. färgar dina läppar blå, läpparna jag försöker kyssa. blå som is. kalla som is. färgar dina händer vita. händerna jag krampaktigt håller fast i. vita som snö. kalla som snö. vi fryser båda innombords. dina känslor, mitt hjärta. trots att vi inte kan röra oss på den lysande marken som avtecknar stjärnorna, glider vi ifrån varandra. längre, längre, längre bort. Det är förbi, det jag trodde var lycka frös till is för att sedan smälta bort och förvinna vid vårens första tecken. Allt jag minns är din röst, hård som kristall. och kylan. Du stod så tätt intill, aldrig har jag frusit så mycket.